Du har alltid varit du.
Alltid min.
Alltid min.
Alltid den enda för mig.
Nu känns det inte lika självklart längre.
Nånting har förändrats.
Om det är du eller jag vet jag inte.
Jag vill bara krypa ur mitt skinn.
Det är inte bara du.
Det är ungefär allt.
"...meanwhile I feel as though I'm standing in the middle of a crowded room, screaming at the top of my lungs, and no one even bothers to look up."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar